Feeds:
Posts
Comments

Love, Peace and China

China’s actions in the international system is always an intreaging and current topic. Some things should be made clear.

The Chinese regime is a communist party running a communist state with a semi-corrupted market econonomy. It is market oriented leninism, a FASCHIST state. That’s it. Come to face with it. It is also an international force, an economic saviour soon to be the largest economy in the world.

Then again it is a culture perverted by one party rule. It is also deceiving and directing its population’s attention with nationalistic propaganda.

I love China and we all should, but we need to influence China in the most positive and constructive way we can. Confronting China with an attitude, treating China’s new influence as a security threat will gain nothing.

Fortunately the regime is not the only clothing of China. There is good, there is hope, there is progression and there is the will to develop and also to become a moral actor (as the US has tried to be). This is the driving force. Even within the CCP. Things are not black and white, there is progressive ideas and forces as there are moderate. China is open for change, both its people and party stands for gradualism. It is important as non-Chinese that we strive to have this gradual development is contiued, both in China and in our homelands. Things would become better and they may learn us westerners a thing or two.

Set aside the debate of who is the bad guy. We know of the weaknesses and wrongs of our system. We know of the the contradictions in our societies; value and action, freedom of thought and freedom of action, political freedom and influence of market media, rights and abuses, protecting freedom by lessening those of others and so on.

One thing is however clear. Freedom starts with rights. In China you can say what you want as long as you dont organize or say it to many others. That means in its most simple that  civil or political rights is inadequate. Supression of individual thought is the supression of collective development.

Love China and make it change.

Sverige har religionsfrihet. Hur långt får den sträcka sig?.

Jag anser att även om Sverige har liberala rättigheter så är inte inställningen hos gemene man alltid så liberal. Många äldre svenskar bruka låta så här: Jag har inget emot invandrare och muslimer. Men de måste anpassa sig till svensk kultur. Då ställer jag mig frågan: hur liberalt är det egentligen?

Individuella fri- och rättigheter i Sverige är byggt på ett till största del liberalt synsätt. Jag håller med om att man ska respektera svenska lagar och rättigheter, iaf för det mesta (det finns vissa undantag)  Problemet blir när både svenskar och invandrare frångår dessa rättigheter genom antingen rasism/diskriminering eller påtvingar sig själva, sina familjer eller utomstående sina levnadssätt. Jag anser att man ska anpassa sig i den mån att man följer lagarna. Extralegal kulturell problematik måste man möta genom att utsättas, att lära unga, men också vuxna, individer att anpassa sig till varandra. Vi lever inte i ett homogent samhälle skilt från omvärlden längre. I takt med den ökade materiella rikedomen är de nya klassklyftorna kulturella. De som lever i ett internationellt paradigm kontra de som lever i ett nationellt. De som är internationella globala medborgare och de som är bundna i svenskhet/norrbagge/iranskt/kinesiskt/anglosaxiskt etc. De som har koll på utvecklingen i världen kontra de som har bara koll i sin region. De som har utbildning och arbete som är globalanpassat kontra de som är lokalanpassat. Listan med generaliserbara dikotomier fortsätter.

Kontentan är att vi måste bli mer liberala med ett mer universialistiskt istället för partikularistiskt synsätt. Dessa lägger grund för fördomar och orättvisor. Då har vi råd med mångkultur. Denna syn på hur samhället bör fungera verkar dock vara mest funnen hos högutbildade. Och det kanske säger ganska mkt om hur lite man utbildas till medborgare i svenska skolan eller hemma hos sina svenska eller arabiska föräldrar som spyr ur sig fördomar från att man lär sig att gå.

Liberalism möjliggör mångkultur i den mån den att den tillåter samexistens som inte går utanför ramarna där individen alltid sätts i centrum. Sen finns det de liberaler som går så långt att man vill tillåta/stödja shariadomstolar i Sverige, så länge dessa är frivilliga. Så långt går inte jag då jag anser att många strukturer och narrativ  i samhället (3e makten) får oss att ändra beteende trots att vi inte behöver eller mår bra av dem. Statens uppgift bör därför värna om lika rättigheter för alla snarare än en kulturs rätt att existera, vare sig den är svensk eller kinesisk.

As a response to the article in Orion Environmental Magazine – which is quite engaging in its questioning of our societies ecnomical and political models ability to tackle environmental problems – one implicit argument was that personal change only becomes political in cooperation with others.. As a political scientist, that wasn’t a very mindblowing… However it questioned personal change, the grassroots, ability to effect enough change for sustainable development and asked for political and structural change in our consumer-capitalist system of distributing resources. Fair enough I thought. But how? This is where it gets scary. A lot of examples of political movements are being mentioned to discuss how we can create change in society as a whole. The Naziz and the communists are being mentioned. But then in the end they try to take themselves out of it by saying that its not the kind of opressive totalitarian systems they’re after, on the opposite they mean. This is where we have to become careful. There are those within the green movement that put nature as more important than man. Without going in to that altruistic discussion I would just like to mention two preconditions that might work in the real world discussions that can take the discussions forward and come to fruitful solutions: Man is part of nature, man uses nature for the need of man.

This should be quite obvious, and changing any of that goes against our survival as a technological, cultural and progressive species. None the less some people are confused around these facts. Lets move forward.

The most “environmentally oppressed” of the consumer/capitalism system are the ones living in developing countries. That is where the changing climate will/already have the most adverse effects.

But these countries are exactly the ones that don’t want to change the systemic economical patterns because it is unfair to hinder their economical development lifting people out of poverty and increasing their influence in the international community.

My view is that sustainable development has to go hand in hand with poverty reduction, political change on the civic scale, technology transfer and capacity development of industries and institutions. If this doesn’t become emphasized when outlining strategies and solutions, there is no development to talk of within sustainable development.

One can’t stop human beings and societies to use material resources, it is in our nature to do so. Though we have to make it smarter. That is why we should push our richer governments and cocitizens to fund a system on the global scale, incorporating the needs and possibilities of different regional and national contexts. Developing and 2nd world countries will only come to a deal with the north/west if we make it lucrative and consistant. We have to prioritize things differently (yes also you Americans). Cancun is not just a place for holidays.

Change is already here, its time to adapt.

Detta är en post i anslutning till debatten om ökad tillgänglighet till försäljning av alkohol. Nykterhetsrörelsen ser allt större problem i samhället och vad är egentligen rätt väg att gå. Jag skulle vilja illustrera problemet, utan att vara en expert på området, bland annat i ett frihetsperspektiv.

På makronivå kan man se individuell frihet och näringsidkares frihet kontra mänskligt beteende och socioekonomiska problem på samhällsnivå.

Den socialliberala delen av mig känner sig ambivalent inför vad som är rätt väg att gå. Minska restriktionerna vilket gör att jag kan ta ett glas vin eller en öl till pizzan istället för den där äckliga fantan eller att behålla/öka restriktionerna vilket gör det lugnare på gator, torg och i goda vänners hem.

Om jag utgår från mig själv (på mikronivå) så står jag inför ökad frihet TILL att kunna ta ett par glas var och när jag vill, samtidigt som färre restauranger/hak med alkohol ger mig större frihet FRÅN att utsättas för våld eller den ökada risken för sociala problem med vänner och dem jag inte känner.

Någonstans önskar man att svenskar skulle ha bättre hyffs när de dricker. Kan ett skifte i mindset ske i brännvinsbältet som Sverige är en del utav? Problemet ligger kanske ändå i att man upprepar dåliga beteenden hemifrån och inte får prova vin och öl tidigare i livet i rimliga mängder där man får lära sig sundare dryckesnormer och därmed beteenden som skulle vara acceptabla. Hur förändrar man en kultur? Restriktioner lägger locket på och vem kommer inte ihåg HB:n som man köpte av skumma typer under gymnasietiden. Denna problematik har sina paralleller till andra droger och man kan dra resonomanget ur ett frihetligt perspektiv ganska långt.

Men någonstans landar man ändå i en principiell diskussion om människan. Vad klarar människan av? Skulle svensken klara av ett spritdopp, total liberalisering? Kan man stävja missbruk med mer utbildning? Samtidigt är länder, som har ett utbrett missbruk, avundsjuka på det restriktiva system(bolaget) som Sverige har och de reella effekter det haft på att stävja (över)konsumtion.

Ett socialt tankeexperiment: Vi säger att kravet på sprittillstånd och bolagets monopol avskaffas. Missbruket breder ut sig. Utbildningsinsatser ökar i kvantitet och kvalitet men ohällsosamma beteenden återupprepas. Kan då människor ta sig ur den negativa cykeln? Kanske, kanske inte. En påverkad, beroende människa med tvångsbeteenden, kan den ta sitt sunda förnuft och kunskaper till praktiken? Om man ser till föredetta missbrukare verkar de flesta säga att det krävdes en pusch (om inte  snarare ett konstant stöd) utifrån, för att man skulle ta sig ur det. Om missbruket blir väldigt utbrett minskar också de som har ett sunt förhållande eller avstår från alkoholen, som också innebär ett minskat antal människor som kan ta tag i personen. Men människor har också en förmåga att organisera sig utefter gemensamma intressen. Kanske skulle folk genom AA eller andra sociala-/intresseföreningar hjälpa varandra att ta sig missbruk men också att utbilda och forma nya hälsosammare generationer. Problemet för en föredetta missbrukare är att den förblir en missbrukare, det blir ett antingen eller-förhållande till alkoholen, när andra fortsätter konsumera.

Med detta i åtanke målas en ganska komplicerad bild upp om hur människor förhåller sig till varandra socialt, men också till kemiska substanser. En ökad liberalisering av alkoholpolitiken innebär därför ett risktagande, i termer av sociala och därför även ekonomiska aspekter. Förhoppningen är dock att vi svenskar kan förändra vår dryckeskultur genom upplysning och ansvarstagande. Frågan kanske snarare handlar om det är värt att ta risken med en liberalisering.

Tyngdpunkten hamnar nog ändå där. För mig personligen är det värt risken men jag men jag kan inte tala för de som utsatts för alkoholrelaterat våld och levt med tragiska familjerelationer. När jag tänker efter lite närmare så har jag och några vänner drabbats av alkhol-/drogrelaterat våld för 10 år sen, men jag kan inte säga att vi är känslomässigt tyngda av det. För att ta det till en högre nivå, frågan får avgöras demokratiskt vilket också sker vars effekt just nu är minskade restriktioner.

Sen kanske man argumentera för att en förändring av svenskarnas mindset kan ske gradvis. Men är man på stan en fredagkväll så ser folks beteende nog inte särskilt annorlunda ut i jämförelse med 1000 år sedan. Svensk dryckeskultur, kan den förändras? Debatten fortsätter..

What is the future of Human Rights in China? To begin to answer that question you need to discuss current condotions.

Some conditions in the Chinese context affect the possibility of a positive development. Concerning the political climate for HR-development, China has for the first time explicitly mentioned the need for political reform to complement reform and development in different areas. More than that, it is mentioned that there are strategic opportunities for measures to improve China’s overall concert with the international system, building on the premise that good international relations are the basis for successful development in China.  A theory brought by Hu Jintao, “Scientific Development”, are concepts aimed at developing the western regions with measures like free education and subsidized commodities. Another concept “Inclusive growth” means to overcome the economic division between west and east China. However it could be expected they don’t go beyond administrative adjustments. Political reform being mentioned in the 12th Five year plan (or program as it’s now being called) at least gives an opening for such reform. The will of Chinese leadership and regime to fight poverty by new social reform with a greater opening towards political reform may give increased opportunity for NGOs and others to work with HR-issues in China. At the same there are many areas of concern that has been noted by international NGOs and UN human rights treaty bodies – as widespread torture, intern abusement, administrative detention, black jails, broad application of state secrets law, violence of HR-defenders, lack of legislation on violence against women and so on. Also weighing in the status of NGOs and the civil society, China’s current development policy is something that the CCP implement from a top-down perspective rather than to encourage and involve from civil society.

Furthermore, the diplomatic reactions from the Chinese government after the Nobel Peace Prize awarding – Liu Xiaobo – also shows that the CCP-regime premier political stability over reformation of political and civil rights. According to an international Chinese NGO, nearly forty individuals inside China have been put under house arrest in the weeks following the announcement of Nobel Peace Prize 2010. One domestic rights activist pointed out to the NGO that the intensity and scope of this crackdown exceed those of the crackdowns before the 2008 Beijing Olympics[1].

 China’s interpretation of human rights has traditionally emphasized economic, social and cultural rights. The well known slogan “harmonious society” launched in 2004 encompasses core ideas as rule of law, democracy, fairness, stability and order. Clearly the two latter ideas have been prioritized on the expense of the others.

Other conditions for development also have to be considered. China’s interaction capacity[2] grows nationally and internationally. It has become increasingly more difficult for the Chinese regime to maintain ideological monopoly. China also has an ambivalent relationship to global communications and there are different opinions on the level of censorship within the CCP. China’s international economy depends on the rest of the world and Internet is a risk they have to take. Wide ranging measures with more than sixty regulations have been made by the government in order to silence critique and the spreading of information. Censorship systems have been implemented by provincial branches of state-owned internet-service providers, businesses and organizations. Although the measures have been successful, the regime has reasons to be worried on the demands of political reform which a large educated middle class brings with it. The regime is also aware of foreign human rights organizations (HROs) and news organizations that can influence the public opinion and the new possibilities to reach citizens. The internet arena enables dissidents to shape communities of interests and grass root movements. This makes news censoring increasingly difficult since there are ways to bypass the censorship systems. Scholars believe that the government gradually will tolerate an increased freedom of expression which characterizes a modern society.

Is the answer continued gradualism? Talking with Chinese working with HR-issues: The official answer is: “Yes, in our own way”, the unofficial is: “Yes, just don’t tell anyone” or “I hope so, but the hardliners don’t”. Unfortunately the the popular and loved reformist prime minister Wen Jiabao is probably going to be replaced by a hardliner.

There is a both a silenced and silent conflict going on in China over these issues. With the conditions for development in mind, the answer is probably that Human Rights+China= true in the long run. But, how painful will it get? Either way the CCP-regime(s) have to reform its judiciary and politics on the expense of itself or the Chinese people.


[2] Interaction capacity is the technical level of ability to communicate, commute, exchange ideas, people and goods.

Attacken på Gazakonvojen kan beskrivas som ett rationellt agerande efter felaktiga preferenser i ett spel Israelerna inte kunde vinna. En rationell aktör bör välja spel de kan spela.

Israel må hålla ihop av amity och enmity men dess överlevnad hänger på dess stöd i det internationella systemet pga sitt strategiska läge. Israel måste nog sluta spela hardball och göra vissa eftergifter gentemot palestinierna trots hotbilden.

Men detta skulle nog leda till att den israeliska regeringen inte blir omvald. Orsaken till ”attacken” ligger delvis i att regeringen måste visa styrka inåt. Att denna regering är konservativ om inte extremistisk gör det ännu mer logiskt att agera så.

Jag tror det är viktigt att ha i sinnet att aktivisterna stödjer palestinierna i dess kamp mot den orättvisa situation som folket befinner sig i, och att inte alla stödjer Hamas regim. Att Israel är en demokrati som bryter mot de mänskliga rättigheterna (och nu folkrätten), vilket föder stödet för extremister genom sitt agerande. Konflikten är djupt rotad och att peka finger eller ”välja sida” är kontraproduktivt för debatten. Det är det som kallas en infekterad debatt.

Men om vi ser till situationen är det som hände troligtvis önskat hos vissa av aktivisterna. Det var en av två önskvärda och möjliga resultat av händelseförloppet.

Däremot tror jag inte att händelsen i det långa loppet kommer vara positiv för Hamas. Om Israel tvingas ge efter för internationell kritik, att händelsen gör att Israels aktioner och interna diskurs uppmärksammas mer än den gjorts tidigare i väst, så kommer dess stöd minska. Kanske även hos USA där relationen till Israel, för övrigt, är kyligare än den varit på 30 år. Min förhoppning är att man nu kommer ställa krav på Israel från väst att ta ansvar för sitt agerande och ockupationen av mark utanför dess gränser. En sådan utveckling minskar nog stödet för Hamas vars ökade stöd på västbanken baseras på intensifierat fiendskap.

Manga kineser dyrkar sina foerfaeder for att fo rikedom. Sjalv trodde jag man fick arvet nar de precis doett och inte senare i livet. Men o andra sidan so har ens forfaders arv i form av uppfostran, varderingar och guanxi foerts vidare. Om dessa ar goda och man nyttjat dem po rett satt so ar det nogot som kan ge utdelning under hela livet. Att darfor dyrka och visa sina doda respekt, ar alltso att ge respekt mot den man sjalv ar och iakta det som foerts vidare. Kanske mycket mer logiskt an att dyrka en opersonlig Gud som belonar dig i efterlivet och vars bok aldrig uppdateras. Dock kan man ifragasatta denna tolkning do kineser foerstoer sina ekologiska system i stor utstrackning. Kanske kan man skylla po exkommunister som bara bryr sig om pengar och inte det arv ens forfader gav dem. Daer spelar kommunispartiet sin roll i den rotloeshet manga kineser kanner, vilken man forsoker fylla med  just pengar. Jag e ateist likt kommunisterna, men jag foerstar det kulturella och sociala arv religionen burit med sig och ar. Religion mo vara opium for folket, men att leva i respekt mot sig sjalv, sina medmanniskor och omgivningen e viktigt mot en mangd olika gifter. Haer e en valdigt intressant artikel om den tillstandet i Kina och om hur kommunistpartiet  har foerstoert traditionell kinesisk kultur.  http://www.theepochtimes.com/news/4-12-20/25087.html