Feeds:
Posts
Comments

Archive for December, 2010

As a response to the article in Orion Environmental Magazine – which is quite engaging in its questioning of our societies ecnomical and political models ability to tackle environmental problems – one implicit argument was that personal change only becomes political in cooperation with others.. As a political scientist, that wasn’t a very mindblowing… However it questioned personal change, the grassroots, ability to effect enough change for sustainable development and asked for political and structural change in our consumer-capitalist system of distributing resources. Fair enough I thought. But how? This is where it gets scary. A lot of examples of political movements are being mentioned to discuss how we can create change in society as a whole. The Naziz and the communists are being mentioned. But then in the end they try to take themselves out of it by saying that its not the kind of opressive totalitarian systems they’re after, on the opposite they mean. This is where we have to become careful. There are those within the green movement that put nature as more important than man. Without going in to that altruistic discussion I would just like to mention two preconditions that might work in the real world discussions that can take the discussions forward and come to fruitful solutions: Man is part of nature, man uses nature for the need of man.

This should be quite obvious, and changing any of that goes against our survival as a technological, cultural and progressive species. None the less some people are confused around these facts. Lets move forward.

The most “environmentally oppressed” of the consumer/capitalism system are the ones living in developing countries. That is where the changing climate will/already have the most adverse effects.

But these countries are exactly the ones that don’t want to change the systemic economical patterns because it is unfair to hinder their economical development lifting people out of poverty and increasing their influence in the international community.

My view is that sustainable development has to go hand in hand with poverty reduction, political change on the civic scale, technology transfer and capacity development of industries and institutions. If this doesn’t become emphasized when outlining strategies and solutions, there is no development to talk of within sustainable development.

One can’t stop human beings and societies to use material resources, it is in our nature to do so. Though we have to make it smarter. That is why we should push our richer governments and cocitizens to fund a system on the global scale, incorporating the needs and possibilities of different regional and national contexts. Developing and 2nd world countries will only come to a deal with the north/west if we make it lucrative and consistant. We have to prioritize things differently (yes also you Americans). Cancun is not just a place for holidays.

Change is already here, its time to adapt.

Read Full Post »

Detta är en post i anslutning till debatten om ökad tillgänglighet till försäljning av alkohol. Nykterhetsrörelsen ser allt större problem i samhället och vad är egentligen rätt väg att gå. Jag skulle vilja illustrera problemet, utan att vara en expert på området, bland annat i ett frihetsperspektiv.

På makronivå kan man se individuell frihet och näringsidkares frihet kontra mänskligt beteende och socioekonomiska problem på samhällsnivå.

Den socialliberala delen av mig känner sig ambivalent inför vad som är rätt väg att gå. Minska restriktionerna vilket gör att jag kan ta ett glas vin eller en öl till pizzan istället för den där äckliga fantan eller att behålla/öka restriktionerna vilket gör det lugnare på gator, torg och i goda vänners hem.

Om jag utgår från mig själv (på mikronivå) så står jag inför ökad frihet TILL att kunna ta ett par glas var och när jag vill, samtidigt som färre restauranger/hak med alkohol ger mig större frihet FRÅN att utsättas för våld eller den ökada risken för sociala problem med vänner och dem jag inte känner.

Någonstans önskar man att svenskar skulle ha bättre hyffs när de dricker. Kan ett skifte i mindset ske i brännvinsbältet som Sverige är en del utav? Problemet ligger kanske ändå i att man upprepar dåliga beteenden hemifrån och inte får prova vin och öl tidigare i livet i rimliga mängder där man får lära sig sundare dryckesnormer och därmed beteenden som skulle vara acceptabla. Hur förändrar man en kultur? Restriktioner lägger locket på och vem kommer inte ihåg HB:n som man köpte av skumma typer under gymnasietiden. Denna problematik har sina paralleller till andra droger och man kan dra resonomanget ur ett frihetligt perspektiv ganska långt.

Men någonstans landar man ändå i en principiell diskussion om människan. Vad klarar människan av? Skulle svensken klara av ett spritdopp, total liberalisering? Kan man stävja missbruk med mer utbildning? Samtidigt är länder, som har ett utbrett missbruk, avundsjuka på det restriktiva system(bolaget) som Sverige har och de reella effekter det haft på att stävja (över)konsumtion.

Ett socialt tankeexperiment: Vi säger att kravet på sprittillstånd och bolagets monopol avskaffas. Missbruket breder ut sig. Utbildningsinsatser ökar i kvantitet och kvalitet men ohällsosamma beteenden återupprepas. Kan då människor ta sig ur den negativa cykeln? Kanske, kanske inte. En påverkad, beroende människa med tvångsbeteenden, kan den ta sitt sunda förnuft och kunskaper till praktiken? Om man ser till föredetta missbrukare verkar de flesta säga att det krävdes en pusch (om inte  snarare ett konstant stöd) utifrån, för att man skulle ta sig ur det. Om missbruket blir väldigt utbrett minskar också de som har ett sunt förhållande eller avstår från alkoholen, som också innebär ett minskat antal människor som kan ta tag i personen. Men människor har också en förmåga att organisera sig utefter gemensamma intressen. Kanske skulle folk genom AA eller andra sociala-/intresseföreningar hjälpa varandra att ta sig missbruk men också att utbilda och forma nya hälsosammare generationer. Problemet för en föredetta missbrukare är att den förblir en missbrukare, det blir ett antingen eller-förhållande till alkoholen, när andra fortsätter konsumera.

Med detta i åtanke målas en ganska komplicerad bild upp om hur människor förhåller sig till varandra socialt, men också till kemiska substanser. En ökad liberalisering av alkoholpolitiken innebär därför ett risktagande, i termer av sociala och därför även ekonomiska aspekter. Förhoppningen är dock att vi svenskar kan förändra vår dryckeskultur genom upplysning och ansvarstagande. Frågan kanske snarare handlar om det är värt att ta risken med en liberalisering.

Tyngdpunkten hamnar nog ändå där. För mig personligen är det värt risken men jag men jag kan inte tala för de som utsatts för alkoholrelaterat våld och levt med tragiska familjerelationer. När jag tänker efter lite närmare så har jag och några vänner drabbats av alkhol-/drogrelaterat våld för 10 år sen, men jag kan inte säga att vi är känslomässigt tyngda av det. För att ta det till en högre nivå, frågan får avgöras demokratiskt vilket också sker vars effekt just nu är minskade restriktioner.

Sen kanske man argumentera för att en förändring av svenskarnas mindset kan ske gradvis. Men är man på stan en fredagkväll så ser folks beteende nog inte särskilt annorlunda ut i jämförelse med 1000 år sedan. Svensk dryckeskultur, kan den förändras? Debatten fortsätter..

Read Full Post »